Outis berättelse: Min passion är att hjälpa arbetslivet att förstå oss som är arbetsoförmögna på olika sätt

Det hade varit enklare om jag hade gett upp. Trots att jag har genomgått ett dussintal kirurgiska ingrepp och levt med en sällsynt sjukdom och kronisk smärta hela min arbetskarriär, kan jag ändå säga att företagande som delvis arbetsför har gett mig möjligheter att växa och utvecklas, mening och massor av framgångsupplevelser.

Först var tanken att jag skulle bli Night Rider. Med femårig iver planerade jag hur jag skulle leverera matbeställningar från K-butiken till äldre med den pratande bilen Kit. Ganska progressivt på 80-talet! Några år senare polerade jag låsreglar och bänkskivor för att göra mina föräldrars låsaffär i Havshagen, Helsingfors mer trivsam. Arbetet bredvid kolkraftverket var naturligtvis meningslöst, men redan som barn hade jag en önskan att göra saker med kunden i fokus och utveckla nya saker.

Jag skrev studentexamen liggandes på magen. Jag hade genomgått min första ryggoperation och hade bekantat mig med fysioterapins värld. Mina erfarenheter av rehabiliteringsinrättningarna på den tiden var inte särskilt glamorösa. Den bekanta känslan av att även detta kunde göras bättre fick mig att studera till fysioterapeut. Efter examen kände jag att jag hade hittat mitt drömyrke.

Att bli företagare och starta en egen verksamhet i en liten by på landsbygden strax efter skolan låter skrämmande såhär i efterhand, men på den tiden kändes det som en självklarhet. Efter några år sysselsatte jag två fysioterapeuter och erbjöd utrymme för flera yrkesutövare.

Redan under mitt första år som företagare blev det tydligt att mina händer inte tålde fysisk belastning. Operationer gav ingen lindring, så jag omformade min arbetsbeskrivning. Jag började fokusera på handledning inom pilates och rehabiliterande aktiviteter för äldre och lämnade det manuella arbetet till mina anställda. Trots all rehabilitering fortsatte mina hälsoproblem att försämras och min arbetsförmåga blev till sist obefintlig.

Innan jag fyllt 30 år fick jag diagnosen för en sällsynt bindvävssjukdom och blev delinvalidpensionerad. Jag kunde inte längre gå eller utöva mitt yrke. Jag hade tre små barn, två hästar, två hundar, ansvar för min dementa mormor, avlade en YAMK-examen, genomgick steloperationer för båda mina tummar, hade flera lunginflammationer och upplevde ett missfall.

Detta följdes av en mörk period och jag kan fortfarande inte förstå hur jag överlevde den. När jag sökte hjälp för min psykiska hälsa insåg jag att vården inte alls förstod vad förlusten av arbetsförmåga innebär för psyket. Efter många upp- och nedgångar utbildade jag mig till lösningsfokuserad psykoterapeut och arbetslivscoach och var återigen i mitt drömyrke.

Att arbeta deltid erbjuder en väg till ett meningsfullt liv

Det finns ett talesätt som säger att någon gång brister kamelens rygg. Jag har upplevt detta själv – mer än en gång av min egen dumhet – och senare i min karriär har jag stöttat andra som gått igenom samma sak. Jag har hjälpt andra att hitta sig själva igen och sin egen väg in i arbetslivet, och ibland också att acceptera att den vägen inte längre finns.

Mod och beslutsamhet är något som ofta erbjuds som svar på hur människor överlever svårigheter. Detta är något som jag har svårt att svälja. För mig har det främst handlat om flexibilitet och kreativitet. Om jag inte kan göra en sak, letar jag efter ett sätt att göra en annan. Det krävs mod och skicklighet att gång på gång stiga upp med ansiktet skrubbat mot asfalten och fortsätta resan.

Jag har haft och kommer alltid att ha perioder då jag är helt arbetsoförmögen. Att arbeta deltid har sällan gett ekonomisk lättnad, men det erbjuder en väg till ett meningsfullt liv, socialt umgänge och en känsla av att jag inte går förlorad. Jag har studerat hela tiden, bokstavligen de senaste 24 åren, även när jag har legat i sängen. Jag har samlat på mig mycket kunskap och förmågan att se saker från olika perspektiv.

Att arbeta har alltid varit mycket viktigt för mig. Det svåraste med arbetsoförmåga är att man inte alltid kan arbeta, och ibland måste man bara vila. Jag har varit tvungen att acceptera att även om jag kan göra mycket för min arbetsförmåga finns det inget botemedel för min sjukdom, och jag kan inte göra mig smärtfri eller symptomfri.

Det bästa sättet att stöda min arbetsförmåga är att sätta andra saker före arbetet. Det kan låta enkelt för vissa, men för mig har det varit extremt svårt och har krävt ihärdig övning. Numera bokar jag först tid för saker som stöder min arbetsförmåga, såsom fysioterapi, ridning och lediga dagar, och först därefter bokar jag in möten med mina klienter. Att jag älskar mitt arbete gör detta ännu svårare. Jag måste fortfarande ibland samla mig själv efter att ha överansträngt mig.

Min passion är att hjälpa arbetslivet att förstå oss som är arbetsoförmögna på olika sätt och att se vår potential. Det jag är mest stolt över är att jag genom årens arbete har skapat en modell som beskriver psykologisk förståelse för delvis arbetsförmögna klienter. Jag drömmer om ett Finland där alla som vill kan arbeta enligt sin egen arbetsförmåga. Sällan har jag träffat sådana som inte vill arbeta. Det handlar nästan alltid om att vårt system inte är flexibelt. Faktum är att människors arbetsförmåga inte är stabil. Hela arbetslivet måste ses i ett nytt ljus om vi vill utnyttja den enorma potentialen hos delvis arbetsförmögna.

Min karriär med sjukdom har gett mig en otrolig unik kompetens och har fört mig till platser jag har drömt om. Det har också varit oerhört smärtsamt, skapat skam och varit ekonomiskt olönsamt. Jag har fått göra meningsfullt arbete, utveckla och skapa nytt. Berättelserna som mina klienter delat och deras framgångar har gett mig styrka under svåra tider.

Jag titulerar mig själv som en mångkampare inom arbetsförmåga. Utan den väg som jag har vandrat skulle detta inte vara möjligt.

Outi Kainunkangas
Företagare
Silmuja Oy