Kristiinas berättelse: vägen till sakkunnig via universitetsstudier och arbetsgivarens utbildningsmöjligheter

Valet av yrke har aldrig varit självklart för mig. Min studie- och karriärväg har varit slingrig och många gånger har det säkert också varit slumpen som styrt mig i rätt riktning. Nu som 30-åring kan jag ärligt säga att jag har ett verkligt inspirerande arbete som på riktigt ger mig möjlighet att påverka stora saker genom att främja lösningar för en renare och hållbar framtid.

Jag är Kristiina och i mitt arbete utvecklar jag ny affärsverksamhet inom energibranschen med särskild fokus på lagring av el och flexibel efterfrågan på el. Tack vare ellager och flexibilitet kan vi balansera elförbrukningen och -produktionen, vilket ger oss möjlighet att bygga upp en större produktion av bland annat vind- och solel.

Jag var alltid bra i skolan, i synnerhet i läsämnen, men som motvikt till matematikuppgifterna älskade jag också att handarbeta, teckna och måla. Jag kom in på bildkonstgymnasiet och efter att ha utexaminerats hade jag några alternativ. Jag var mycket fascinerad av smyckesdesign, så jag sökte till Lahtis för att studera det. Å andra sidan var och är jag fortfarande intresserad av människosinnet och av att hjälpa människor, och därför funderade jag också allvarligt på att studera till socionom eller psykolog. Mina sommarjobb på ålderdomshem övertygade mig dock om att jag inte nödvändigtvis mentalt skulle klara av att arbeta inom branschen hela min karriär, hur viktiga yrkena inom hälso- och sjukvården än är. I gymnasiet klarade jag mig fortfarande bra i naturvetenskapliga ämnen, så till slut kom jag till Jyväskylä universitet för att studera fysik. I takt med att insikterna ökade år för år insåg jag att jag var på rätt väg. Det var intressant att lära sig orsakerna till och följderna av fenomen som man till och med i vardagen förundrades över, till exempel varför lufttrycket i däcken varierar beroende på årstiden.

Då jag studerade vid universitetet och funderade på framtiden och karriären använde jag mig av uteslutningstaktiken: jag visste att jag inte skulle bli forskare eller lärare. Jag anser att det i forskarinriktade universitetsutbildningar finns mycket att förbättra jämfört med tekniska utbildningar när det gäller att erbjuda möjligheter till nätverksbildning och träning i att skaffa kompetens med tanke på behoven hos kommersiella företag som kommer att sysselsätta i framtiden. Här tackar jag min goda tur och Helen för förtroendet, då jag i min pro gradu-avhandling fick ett tema med anknytning till energilagring och fick bli en del av arbetsgemenskapen.

När jag skrev min gradu märkte jag hur teoretiska mina studier i Jyväskylä varit, och jag saknade verktyg för att bättre förstå affärsverksamheten då jag fortsatte som projektchef vid Helen. Jag fick en studieplats för magisterstudier vid Tammerfors universitet, där jag vid sidan av arbetet avlade studier i produktionsekonomi och programaffärsverksamhet på tre år. Studierna kunde avläggas mycket flexibelt som flerformsstudier vid Björneborgs universitetscentrum.

Helen har varit en fantastisk utsiktsplats i energibranschens brytningstid, men har också ständigt gett mig möjligheter att växa och utvecklas yrkesmässigt. Jag har fått leda forskningsprojekt, både Helens egna och Finlands helheter i större EU-projekt, arbeta med produktutveckling och kommersialisera ellagringsprodukter och -tjänster. Serviceaffärsverksamhetens växande ställning inom business har också gjort att jag genuint börjat intressera mig för kundens problem, vilket är aningen atypiskt för en ingenjör. Före min nuvarande roll som affärsutvecklingschef arbetade jag ett par år som affärsdesigner i utvecklingen av Helens nya tjänster, där jag också fick studera design thinking-metoder. Jag utnyttjar både lärdomarna från mina universitetsstudier och verktyg från Helens mångsidiga utbildningsmöjligheter, nya arbets- och tankesätt och metoder för att utöka det affärsområde för ellager och flexibilitet som jag ansvarar för.

Det kommer inte att ske någon utveckling om man inte ibland stiger utanför sin komfortzon. För mig själv har det inneburit en öppen inställning till inbjudningar att tala och uppträda. Första gången var naturligtvis fruktansvärd, men i dag har jag till och med lärt mig att njuta av framträdandet.

Även om man inte direkt kan svara på frågan om ”vad jag ska bli när jag blir stor”, uppmuntrar jag alla att modigt välja någon riktning. Vägen mot drömjobbet kan vara slingrig eller rak, men den är helt säkert lärorik!

Kristiina Siilin